Den här dagen som började så bra med en önskedröm slutade som en mardröm och allt jag ville var att ringa till pappa och gråta en skvätt men det gick inte för i Sverige var det nattetid. Jag måste ändå säga att jag är imponerad av mig själv som klarat denna dagen, kanske inte med humöret på topp dock. Men bara Daniela och hennes mamma förstår hur jag - vi alla tre!!! - har slitit sedan tidigt imorse.
Imorgon blir ännu en lång dag som jag inte ser fram emot men som jag kommer ta mig an. För det finns inte så många alternativ. För att det är sån jag är. Jag tar mig an.
Du är bäst!! Och som Håkan säger: Man måste dö några gånger innan man kan leva.